Borta

Har haft en svacka. Kommer inte ur den. Tänker att det är lika bra att stanna kvar här, varför kämpa för något som ändå inte kommer att hända. Jag är inte mig själv, jag har tappat bort mig och just nu kan jag inte hitta mig någonstans. Lika bra att låta det vara så, så slipper man bli besviken liksom. Låt varje dag vara en kamp, följ bara med, försök inte ändra, var bara. Pernilla är borta och ersatt av nån typ av koordinator för fem personer. Hon är inte så rolig, hon skrattar aldrig, är inte särskilt glad heller. Hon vet inte vad hon tycker är roligt längre. Men hon får dagarna att gå ihop, får livet att rulla framåt. Hej hå vad det går. Kan man snabbspola? FF framåt fort som faan.

Pyspunka. Pyspunka i motvind...

Jag är så less på mitt gnäll. Så less på min röst. Jag gnäller och skäller varje dag, hela dagar. Mina barn kommer att minnas sin barndom som en enda stor gnällhet. Gnäll och skäll, gnäll och skäll. Om och om igen. Jag måste sluta, inte bry mig. Ta det som är värt att ta. Bli en sån där förälder som låter sina barn hållas, en sån som inte orkar ta kampen. Fy fan. Det vill jag ju inte. Men jag orkar inte. Inte koordinatorn och inte Pernilla, som förresten inte finns längre. Jag tror den sista biten föll bort igår. Hon gav upp. Å sånt gör man ju inte. Kommer kanske från min uppväxt, man biter ihop. Ber inte om hjälp, som man bäddar från man ligga. Sätter man tre barn till världen så tar man hand om dom oxå. Det ska ju ingen annan göra...Bit ihop och gilla läget. Läget blir bättre. Nångång. Fritid är en lyx man har när man inte har något annat att göra. Typ aldrig.

Nä, jag har gett upp...jag kämpar inte emot längre. Nu flyter jag bara med och ser hur det går...gör ingen större grej av dagarna, de får bli som de blir....ett steg fram och 14 bak.